Recension från Borås Tidning av Golrangs och Swahns översättning av Omar Khayyams Rubaiyat

En Omar för alla

Recension publicerad i pappersversionen av Borås Tidning söndagen 1 juli 2007

Bok: Rubaijat
Författare: Omar Khayyam
Förlag: Berättarförlaget

Illustration ur Omar Khayyams Rubaijat

Recension: I mitten av det som åtminstone var tänkt som en örtagård står sedan flera år en Rosa damascena "Omar Khayyám". Av någon anledning för den en tynande tillvaro. Kanske längtar den hem till en hetare och kryddigare livsluft - eller är det helt enkelt så att den borde ha vattnats med vin, under läsande av någon av de odödliga fyrradingarna. Frågan är då bara vilken översättning man ska välja. Kanske den engelska, då rosen växer på översättaren Edward Fitzgeralds grav - med ursprunget i frön från en ros vid Omar Khayyams grav i Nishapur.

Med fröplantors förhållande till ursprunget kan det se ut på liknande sätt som med översättningars förhållande till originalet. Edward Fitzgeralds utgåva från 1859 tar sig åtskilliga friheter, så vad kan då tänkas hända när Sten Selander 1919 gör sin svenska översättning med användning av Fitzgeralds engelska och därtill en tysk signerad Hector G Preconi?

Svårt att säga, eftersom dessa fyrradingar alla är numrerade och dessutom uppvisar olika numreringar beroende på vilket manuskript man har utgått ifrån. På samma sätt med senare svenska översättningar, med resultatet att poeten kan framstå som betydligt mer produktiv i en version än han är i en annan. Orsaken är naturligtvis att i en del utgåvor har man tagit med också dikter som tillskrivits Omar Khayyam eller har ett mer osäkert upphov.

I Sten Selanders översättning finner man 128 dikter, hos Eric Hermelin hittar man 632 medan denna nya översättning som gjorts av Akbar Golrang och Sven Christer Swahn håller sig till den måttlighetsprincip som kanske stimuleras av verserna: de är 204. Och några har försetts med ett frågetecken för att markera att det är osäkert med upphovsmannens identitet.

I den första utgåvan 1994 var de rentav 206 - och där återgavs bara en text. Arbetet har gått till på det sättet att Akbar Golrang åstadkommit prosaversioner som Sven Christer Swahn förkortat och rytmiserat ("versifiering" är faktiskt uppgiften på titelbladets baksida), steg för steg har man kommit fram till en gemensam text. En reviderad utgåva 1997 presenterade båda leden, såväl det mer prosaiska som versen, och dessutom det persiska originalet. Ordningen har också ändrats, dikter med besläktat innehåll har förts samman.

Tio år senare är det i grunden samma text som gäller, om än med åtskilliga smärre ändringar: här stryks ett ord, där byts ett ut mot ett annat och bättre. Den grafiska formgivningen är sådan att den versifierade versionen framhävs, vilket förefaller vara det rimliga i det timliga.
Att jämföra tre versioner gjorda av samma översättare är fullt möjligt, även om den skiftande numreringen lägger hinder i vägen - men att jämföra det som gjorts av olika översättare blir redan genom matematiken en osäker sak. I Omars diktvärld skulle detta kanske för övrigt vara liktydigt med (som det heter i prosaversionen) att fastna i förnuft och definitioner - för vilket det ges ett ständigt upprepat botemedel: drick vin.

En filosof snärjd av sin tankes snara

förspillt sitt liv på Vara... Icke vara.

Min vän, välj vin. Blott filosofer tycker

om druvans kart att: "Det är russin bara."

Sannolikt följde Omar inte alltid sina egna rekommendationer att varje stund och i alla livets skiften dricka vin, någon tid förslösade han nog på förnuft och definitioner, denne lärde astronom och matematiker som levde mellan 1050 och 1123. Att hans (om de nu alltid är hans) förgängliga verser fortfarande är lika levande beror kanske på att varje ny läsare har sina egna betoningar.

Den som vill ha en kättare hittar lätt sin Omar, den som söker en mystiker finner sin (som Eric Hermelin gjorde), den som bara vill ha dryckesverser för någorlunda praktiskt bruk får också bägaren full. Alltsammans i lika mått får man i de verser där förgängligheten väger lika med den eviga druvan:

Hos Krukomakarn får jag råd ibland.

Där ser jag Mäster stå vid Hjulets rand.

Djärvt skapar Han sin krukas skilda delar

av kungens skallben, tiggarns magra hand.

Lars-Inge Nilsson